iförr går hände nått med min hjärna som tydligen sakta medn säkert växt fram,och igår försökte jag ta reda på magkänslan genom samtal ett par ggr igår.. och den känslan sa mig samma sak..

På em igår kom P & L hit för jag bjöd P på middag

och jag satt ute på verandan när dom kom,och känslan när jag såg P va samma som jag inbillade mig  TOM

Blev inte skuttig o glad som innan,känslan va borta

jag satt o titta på honom när han åt,och NÄää

Alltså allt detta vi JAG gått igenon fram till idag har varit en jävla smärtsam resa men många vakna nätter av ångest oro gråt attaker mm

och nu börjar jag tappa känseln o lusten för P

Försökte tala om för honom hur jag kände det o vad som höll på att hända med mig,men han blev mest sur för att han tyckte jag PUSCHA honom till at säga till mig att VI SKULLE FORTSÄTTA med varann..

Va ju fan inte det jag fiskade efter,ville ju bara han skulle få veta vad jag börjar känna,så han inte går runt o tror en massa som sen kan bli fel..

Det gjorde skit ont o säga det till honom,för jag trodde aldrig jag slkulle känna mig tom för honom

aldrig att jag skulle svika min P,han som va min stöttepelare i 11 år..

Och nu känns allt borta,även nu när jag skriver ner min känsla känner jag mig tom,fäller ingen tår,känner bara en viss svart stickning innanföör huden

Är så klart jävligt lässen att man kommit hit,för man har ju trott man kunde rädda oss,och nu är det försent,nu orkar inte jag plågas mer,det får räcka nu..

Känner lite sorg lite oro men samtiddigt tom o kall.

Vf blev det så här drastiskt   Varför  ????